Nyköpingsbro är en del av en västerländsk berättelse om bilism och ett ökat resande under 1900-talets andra hälft. Restaurangbron uppstod som koncept i USA på slutet av 1950-talet med Will Rogers Turnpike från 1957 som första byggnad. Bättre vägar i kombination med bekvämare bilar gjorde att bilismen sågs som framtidens färdsätt. Längre resor ökade behovet av fler rastplatser där resenärerna kunde få sina behov tillgodosedda. Konceptet togs snabbt till Europa, och framför allt till Italien, där ett flertal nya motorvägar byggts efter kriget.
Restaurangbroarnas grundidé var att skapa mötesplatser, ett slags motorvägens torg. Som inspiration för broarnas utformning och planlösning utgick arkitekterna från det klassiska torget Piazza Navona i Rom. Navona har i arkitekturhistorien lyfts fram som ett lyckat exempel på hur en större yta kan formas till en social mötesplats. Bilresandet sågs som en kollektiv upplevelse som behövde mötesplatser. Oavsett åt vilket håll bilisterna reste kunde de mötas ovanpå vägen. Bron sågs därför som en idealisk byggnadstyp för motorvägens rastplatser. På broarna erbjöds bilisterna stadens kvaliteter utan att lämna motorvägen. Där kunde de tanka bilen, gå på toaletten, äta mat, handla och ibland även sova.
Broarna utformades som märkesbyggnader, med en säregen stil, som var tänkta att ses på långt håll genom bilrutans framfönster. De byggdes i en modernistisk arkitektur med moderna material som betong och glas och ritades i de flesta fall av unga uppmärksammade modernistiska arkitekter som Angelo Bianchetti, Pier-Luigi Nervi och Melchiore Bega. I Italien var det främst olika livsmedelsföretag som uppförde restaurangbroar i syfte att sätta sin logga och företagsnamn synligt på fasaden. Broarna fyllde även en funktion som landmärke och reklampelare. Restaurangbroarna speglar tydligt 1950- och 1960-talens optimism och tro på bilen som det moderna privata transportmedlet. Restaurangbroar uppfördes i hela Europa. I Sverige byggdes Nyköpingsbro och Gävlebro, men först på 1980-talet.
