”Att acceptera åldrandet som det öde det oundvikligen är, blir särskilt svårt när omgivningen inte heller gör det.” Åsa Linderborg
När Åsa Linderborg skriver om kvinnors åldrande och i synnerhet sin egen sorg över ålderns tecken, får det mig att tänka på hur vi underhåller byggnader som uppnått sin medelålder. Hon för ett resonemang om att vår tid lider av en ungdomsnorm som gör att hon inte kan stå ut med bilden av sig själv som en åldrande kvinna och därför tackar nej till att synas i offentligheten. Spiller denna fixering vid yta över på hur vi ser på medelålders byggnadskroppar och deras utseende och därför nedvärderar deras innehåll?
Åldrandet av Nyköpingsbro börjar bli påtagligt, som när som på färg som blekts och flagnat och betong som är något smutsig, men är annars väl omhändertagen av människorna där. Bron är en i mängden av byggnadskroppar som är byggda under den stora accelerationen, som exempelvis hela miljonprogrammet. Byggnader som inte gör mycket väsen av sig. De kan liknas vid den kropp som Åsa Linderborg beskriver i sin krönika, som inte längre är åtrådd och behagfull, som nu känner av en viss stelhet i kroppen och vars hud tappat sin lyster och elasticitet. Men dock en kropp som är intelligent, erfaren och fullt funktionsduglig.
Hur ska denna generation av byggnadskroppar kunna få åldras värdigt? Är det en fråga om estetik som ligger för nära i tid för att accepteras eller ser vi på deras kroppar som på våra egna och inte står ut med tanken att åldras?
När det kulturklassade parkeringshuset Parkaden, på Regeringsgatan i Stockholm, med sina karaktäristiska perforerade siffror i fasadelement av betong, skulle genomgå en fasadrestaurering, var målet att den skulle tvättas till nyskick. Metoden kan liknas vid en ”kemisk peeling”, där fasaden blästrades ren. Den frilagda ballasten mattades med tvättningen ned och har förlorat sin lyster och inneboende glittrande egenskap. Äldre lagningningar trädde fram, likt en huds leverfläckar. Paradoxalt nog fick den 57-åriga Parkaden en transformation och ett ”lyft” med ett tillägg på taket innehållande en träningsanläggning och padelbanor samt att butikerna i huset såväl har inriktning mot hälsa och träning. Byggnaden var och är idag fullt funktionsdugligt som parkeringshus. Var den tvungen att laddas med hälsofrämjande funktioner för att byggnadskroppen skulle behålla sitt existensberättigande i den ungdomsdyrkande staden?
Nyköpingsbro, blått 36 år gammal uppvisar en arkitektur och inredningsstil som kan kännas förlegad idag och påminna oss om vårt eget åldrande. Kan det vara denna mekanism som gör att dessa medelålders byggnadskroppar renoveras till oigenkännlighet för att vi inte klarar av att se ålderstecken?
När en byggnadskropp från 1700-talet, vars innehåll sitter i dess årsringar och skapar habegär och relevans, så drabbas byggnader från vår tidsepok av ett annat förhållningssätt. Rynkor och slitage tvättas bort och där till och med rivning ordineras. Om vi kan frångå ett synsätt där vi likställer vårt eget åldrande med byggnadskroppens åldrande kan en byggnad åldras värdigt. Åldras i sin egen takt med stöd från oss och kommande generationer.
/ F.Ö