”There is a power in the ordinary things of everyday life…We only have to look at them long enough to see it.”
- Peter Zumthor
Det finns något obestämbart kraftfullt i våra vardagliga miljöer, även de mest banala. Samtidigt är det deras banalitet och vardaglighet som gör dem hotade. Rivningens damoklessvärd hänger ständigt över dessa miljöer som ligger så nära vår vardag att de lätt förbises. Hur kan vi titta tillräckligt länge för att se dessa kvalitéer, som den schweiziske arkitekten Zumthor beskriver? Hur kan vi ta fram denna svårfångade, vardagliga kraft och omvärdera dessa miljöer?
Den franska sociologen Maurice Halbwachs beskriver gruppens betydelse för det enskilda minnets formande, då vi minns genom att rekonstruera de sociala grupper inom vilka händelser ägt rum. Därigenom formas våra föreställningar och hågkomster inom sociala grupper, och på så sätt kan även gemensamma minnen överföras in i en framtid. På samma sätt bildar byggnader, landskap och omgivningar en skugga som formar våra kollektiva föreställningar. Den byggda miljön manifesterar det kollektiva minnet och arkitekturen blir en tidsmaskin. Dessa minnen eller historiespår bildar invecklade gemenskaper, där personliga historier, samhälls-ekonomiska förutsättningar, historiska aktörer, politik och landskap börjar knytas samman. Det skapas en tråd som leder in i framtiden och en som leder bakåt. Men för profana eller banala byggnader riskeras denna tråd att klippas av, gång på gång.
Uppskattningsvis 50 procent av vår byggda miljö är tillkommen under efterkrigstiden. Skulle inte då hälften av våra kollektiva minnen vara knutna till dessa miljöer? Om inte mer, då vårt liv inte huvudsakligen utspelar sig i traditionellt ansett bevarandevärda miljöer. Livet utspelar sig inte nödvändigtvis på slott, historiska stadskärnor eller tidig-industriella verkstadsmiljöer utan i förorter, längs motorleder på väg mot sommarsemestern eller i kontorskomplexens arbetslunk. Nyköpingsbro bär på vardaglighetens minnen. Minnet av drömmen om resandets frihet, nu solkat med klimatkrisens kollektiva skuld. Minnet av 1900-talets förvandling av landskapet med nya kommunikationer, eller av ett första trevande försök att sätta sitt avtryck på kartan i europavägarnas internationella nätverk. Miljöer, som Nyköpingsbro, lätta att förbise i sin vanlighet innehar ändå viktiga trådar i vår vardagliga historia. Det banala förtjänar att behålla sitt minne och sina miljöer för att det är banalt. Det är sceneriet till vår vardag.
Detta vardagens sceneri, där vi lever vårt liv, kan ses som ”den korta historien” vilken är greppbar, muntligt bevarad och lättare synlig. ”Den långa historien” som kulturlandskapet eller kommunikationssamhällets framväxt kan vara mer svårfångad och kräva större kunskap för att bli synlig. För att skapa levande kulturarv, som inte är avgränsat från resten av samhället, måste den långa historien föras in i den korta historiens miljöer. Det finns inga orörda marker, utan vi bygger i historiens skugga. I Nyköpingsbros fall blir det att synliggöra det tusenåriga kulturlandskap som omger parkeringsplatser och ”Rasta-luncher”. Visa hur Nyköpingsbro bygger vidare på historien, som en i raden av vägkrogar längs vägen i Kiladalen genom århundradena.
I antologin ”The Future of Heritage as Climate Change - Loss, Adaption and Creativity”, beskriver David Harvey och Jim Perry hur vårt kollektiva minne och historiens tråd blir en del av vårt arv. Detta aktualiseras för att förstå vikten av de åtgärder som den globala uppvärmningen kräver.
”Addressing society’s greatest sustainability questions, beginning with climate change, demands that we accept the fact that we live in an era in which Earth is dominated by human decisions (i.e. the anthropocene). Our collective (and individual) actions will proscribe and define the future. Heritage provides the thread through time that lets us make sense of that proscription.”
Arvet och historiens tråd skapar en konkret bild av vad som står på spel och tyngden av vårt gemensamma ansvar. Detta arv är inte alltid entydigt utan kan bära på många motstridiga eller problemfyllda lager. Även om Nyköpingsbro kan ses som ett monument över massbilismens omvandling av kulturlandskapet under de senaste 50 åren, så bär den samtidigt på en inneboende lärdom. Ett arv som varken bör idealiseras eller avfärdas utan som förklarar den situation som vi är i, i nuet. /EW